Det känns att det inte är fredag.

Carls kompisar kom precis. Och alla är lediga imorgon eller har inte lektioner förrän ett. Dom kan ju vara uppe hur länge som helst, men det känns att det är måndag överallt. Charlie är min idol btw, ingen slår han, snacka inte skit, Patcha och Hampus kan gå och dö. Och jag är så trött på att lyssna på alla andras problem. Alla som bara pratar om sig själva. Det finns ju folk som frågar hur det är, egentligen, men ingen bryr sig vidare. Eller förväntar sig att jag skulle komma med största grejen om, vafan det nu är. För ingen kan läsa mig. Och jag känner inte för att öppna mig själv.